75 år sedan Vinterkriget bröt ut

vinterkriget

Idag, den 30 november, är det 75 år sedan Finska vinterkriget började. Som åminnelse kommer här ett ett utdrag som handlar om Svenska frivilligkårens insats i detta krig från min kommande roman Heidenstams misstag:

 

Märkäjärvi, norra Finland, 2 mars 1940. Han följde de långsamt framryckande fiendetrupperna med kikaren. Trots att det var mitt på dagen var det svårt att skönja de mörkgrå uniformerna i skogspartiet.

Över landskapet låg ett kompakt molntäcke. Det var kallt, bitande kallt, och kölden trängde in under uniformerna och kramade märg och ben. Närmare trettio minusgrader än tjugo.

– Löjtnant Raeder! viskade någon upphetsat bakom hans rygg. En rysk patrull är på väg häråt.

Det var ledaren för en av de utsända spaningspatrullerna som just anlänt.

– Jag ser dem, svarade Arthur. De skickar förmodligen ut en förtrupp över fältet. Se till att alla håller sig lugna. Vi tar dem utan eldgivning.

De hade lämnat förläggningen vid fyratiden på morgonen och marscherat hårt frampå förmiddagen. Arthur drev otåligt på sitt jägarkompani, mån om att äntligen komma i kontakt med fienden.

När han insåg att de var alltför slitna för att klara överraskande strid, ledde han ut dem på en skogsholme omgiven av öppna fält åt alla håll utom norr där den förbands med skogen av låga buskage. Här beordrade han ett par timmars vila och de slog läger.

Manskapet uppfattade ordern och kröp ihop i ställningarna för att vänta.

Arthur hade grupperat plutonerna mot öster och norr, men behöll en ansenlig reserv mitt på holmen för att kunna avdela soldater där de bäst behövdes. Där fanns en stor klippa runt vilken man satte upp tälten.

Snart avtecknade sig skepnader längs skogsranden och en avdelning om ungefär tio ryska kulspruteskyttar rörde sig försiktigt ut över fältet med vapnen framsträckta. De gick lätt hukade, men vartefter de tog sig fram utan att möta motstånd blev de mer självsäkra, rätade på sig och ryckte snabbare fram. Det var bra för Arthur ville ta dem levande och förhöra dem.

Då hände det.

Ett par soldater skulle släcka en lägereld. I ivern blev de obetänksamma och skovlade snö över den. Det fräste till och ett stort moln av rök och ånga letade sig upp mellan trädstammarna. Ryssarna blev varse molnet och hejdade ögonblickligen frammarschen. De hade hunnit avverka närmare två tredjedelar av sträckan över fältet.

– Eld! ropade Arthur bestämt ut mot männen som låg vid kanten. Eld, för i helvete! Ingen får lyckas ta sig tillbaka!

Ett ögonblicks tvekan kom över männen, men ordern var så entydig att den strax var överkommen. Snart hördes smattret från kulsprutor följt av ljudet från enstaka gevärsskott, dovt och dämpat av snötäcket. De grå männen föll ihop där de stod, utan att hinna besvara eldgivningen.

Snarare än slutet på striden var detta signalen fienden väntade på. Ur skogen ryckte en ny styrka om ett sextiotal ryssar fram i språngmarsch, sydost om den förra. Samtidigt öppnades intensiv eld mot holmen från två tunga kulsprutor norr om den anfallande truppen och svenskarna var tvungna att kasta sig i skydd.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes