Om känslan av att ha levererat och saknaden efter det sublima

Större delen av mitt vuxna liv har jag varit fokuserad på att leverera. Det ger en oerhörd känsla av kontroll och tillfredsställelse att kunna initiera ett projekt, styra det framåt och till slut leverera ett konkret och avgränsat resultat. Det är något av den postindustriella världens stora landvinningar att så många av oss har fått friheten att definiera och leverera våra livsprojekt. Vi har nått toppen på behovstrappan.

2som2När jag ser bilden av mina 2 romaner på Bokus överväldigas jag av min förmåga. Jag gjorde det! Jag levererade. De som har följt min blogg under året vet att det har tagit emot många gånger, att livet har kommit emellan, att oförmågan och uppgivenheten legat på lur hela tiden.

Ingen annan än jag kan förstå glädjen i att äntligen ha levererat Heidenstams misstag, men de flesta har känt något liknande.

När jag gav ut Berättelsens ängel var tanken att författarskapet skulle bli en karriär. Sakta, men säkert, skulle jag ta mig framåt och uppåt mot den litterära parnassen. Varje färdig bok skulle bli en milstolpe i en förädlingsprocess som bara leder vidare framåt. Den ständiga evolutionen.

De senaste månaderna har en annan tanke vuxit sig allt starkare: att läsandet och skrivandet snarare är en slags kärlekshistoria – möjligen en kompensation för vardagens brist på densamma. Det var i det sammanhanget jag valde att ändra namnet på mina författarsidor till Jakten på det sublima.

Begreppet sublim avser någonting som är så upphöjt att det inte kan jämföras, och är bortom beräkning eller mätbarhet. Den äkta kärleken kan inte mätas eller beräknas och saknar bäst före datum.

Den bara är! Kärleken finns a priori. Man upplever den eller man saknar den.

Precis som kärleken är jakten på det sublima ett tillstånd snarare än ett förlopp. Den man älskar vill man undersöka och förstå, vill man tillfredsställa och få tillfredsställelse av. Närhetens spänning gentemot separationen och förmågan att i tillit och förtröstan pendla däremellan är måttet på framgång. En vacker kärlekshistoria är lika full av dramatik som av lugn och ro, annars blir den tråkig.

Ser jag författandet i det ljuset blir rumsdimensionen viktigare en tidsdimensionen. Snarare än att producera bok efter bok handlar det om att ströva runt i ett gigantiskt bibliotek av tankar, ord, text och gestaltning. Istället för ett ett antal bokprojekt blir skrivandet en reseskildring av en imaginär värld i polemik med verkligheten.

När jag tänker så känns tillfredsställelsen djupare, glädjen mer bestående. Drivkraften blir inte ära och berömmelse utan närheten respektive separationen från det sublima, från det evigt unika och konstanta. Kommer jag att finna det absolut sköna? Det som är så vackert att det är ojämförbart? Kommer jag att finna den äkta kärleken?

Powered by WordPress. Designed by WooThemes