11535818_10152970991047749_1451362922464409089_n

Talet på releasefesten i lördags

Stort tack till alla er som var med på releasefesten i lördags och gjorde den så makalös. Personalen på Grand Hotell Hörnan i Uppsala blev riktigt nyfikna och pratade om att börja sälja boken på hotellet. Det vore fantastiskt om det blev så. Barbro Aldén filmade talet jag höll med en mobilkamera. Det är inte alltid så lätt att uppfatta ljudet, så jag lägger ut texten här nedan också.

Jag får rätt ofta frågan: ”Hur kom du på den här berättelsen?”

Ikväll, när så många av er läsare är samlade, tänkte jag ta tillfället i akt att berätta hur det gick till:

Jag skulle flytta till Paris för ett nytt jobb och hittade hemma i bokhyllan Walter Benjamins Passagearbete som jag mindes handlade om staden. Böckerna köpte jag på tidigt 90-tal och hade inte tittat i dem sedan dess.

Vid läsningen snubblade jag över historien om den försvunna dokumentportföljen, den som försvann när Benjamin försökte fly undan nazisterna efter ockupationen av Frankrike.

En vinterdag 2010 stod jag i ett konferensrum på Boulevard Malsherbes 189 hos min blivande arbetsgivare Rexel och blickade ut över Paris hustak bort mot Sacré Coeur. Av någon anledning dök minnet av radioreportern Kjell Albin Abrahamssons förfärliga berättelse om övergreppen under Balkankrigen upp.

När jag nu försöker rekonstruera min associationsbana tror jag att det  började med att jag konstaterade att det var smogg i luften. Och då kom jag ihåg att Herman Lindkvist när han var radiokorrespondent i Paris brukade raljera över fransmännens miljömedvetande och därifrån gled tankarna iväg till Kjell Albin. Så tror jag att det var i alla fall.

Hur som helst, sken jag upp! Voilà! Storyn var klar: en utbränd radiokorrespondent i Paris, jagad av sina minnen från världens krigsskådeplatser, blir plötsligt indragen i jakten på Walter Benjamins försvunna dokumentportfölj.  Sedan var det bara att skriva.

Så enkelt var det, fast ändå inte.

Walter Benjamin skriver i sin essä Der Erzähler (Berättaren på svenska om den hade blivit översatt) om forna tiders berättelser, de som berättades muntligt generation för generation. Han beskriver dem som ett hantverk som förädlas, de är kedjor där varje länk, representerad av en berättare, tillför berättelsen sin prägel på samma sätt som lerkrukan bär spår av krukmakarens fingrar där den drejats fram.

En kedja består av mer eller mindre cirkulära länkar som när de går i varandra bildar en längre sträckning.

Inom IT kallar vi dessa cirklar iterationer och vi löser våra projekt genom att ständigt iterera problem och lösningar till dess att vi är nöjda. Det är därför kanske inte så konstigt att min skrivprocess också fungerar på det sättet.

Europatrilogin är en kedja av många brottstycken till berättelser som förädlats – eller itererats – i mitt huvud under många år. Erfarenheten och arbetet har gjort en kruka av en samling lerklumpar.

Carl-Henrik Wiberg föddes alltså vintern 2010 genom att i ett konferensrum i Paris hoppa ut ur Kjell Albin Abrahamssons bok Balkan betyder berg. 

Madeleine Raeder och hennes farfar Arthur – vilka har det största utrymmet i Heidenstams misstag – har däremot en mycket längre tillkomsthistoria.

Den började sommaren 1985. Jag bodde ensam med min farfar i två veckor medan farmor var på resa. De två veckorna betydde mycket för mig. Jag lärde känna en människa som dittills varit tillknäppt, oåtkomlig och till synes olycklig. Vi talade om språk (farfar behärskade 7 – 8 stycken), litteratur, översättningar och historia. Farfar blev en helt annan människa de där dagarna och hans lägenhet på Irisgatan i Örebro ett slags språkens marmortempel.

De veckorna lärde mig förstå vad ängeln i Tomas Tranströmmers dikt menar med:  ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Under veckorna hos farfar sommarjobbade jag också på långvården i Örebro och gick sida vid sida med en verklig ängel. Som alla vi vårdbiträden var även hon klädd i vita kläder och det långa silverfärgade håret matchade klädseln på det mest gudomliga sätt. Åtminstone tyckte jag det!

Hon var också tystlåten och tillbakadragen, precis som farfar, men levde upp när vi satt för oss själva på kvällspasset och pratade. Allt hon ville göra, alla platser hon tänkte se bländade mig. Hon påminde om farfar på ett underligt vis.

Där föddes idén att skriva en berättelse om en ung änglalik flicka och hennes farfar. Den Madeleine och Arthur som ni kommer att träffa på i Heidenstams misstag har inte så mycket gemensamt längre med min farfar och jobbarkompisen från långvården, men ett karaktärsdrag har båda behållit: något jag kallar kraftfull ensamhet. Jag tror ni kommer att förstå vad jag menar.

Det är det som är kvar av lerklumpen från mitten av 80-talet som nu rört sig cirklar på drejskivan och mejslats ut under mina fingrar.

Jag växte upp i ett kristet hem med en farfar som var kyrkoherde och två präster som föräldrar. Jag vet inte hur många av er som är bekanta med den kristna kyrkan, men det finns något man kallar kyrkoår. Viktiga händelser ur Jesu liv och verk belyses och återberättas i en alldeles särskild ordning söndag efter söndag, år efter år. Kyrkoåret är en cirkel runt födelse, död och uppståndelse som utgör länkar i den kedja som för våra liv framåt.

Så är tanken i alla fall.

Min pappa, för vilken den här festen ursprungligen var tänkt, men som inte fick vara med, var kanske inte den mest entusiastiske predikanten här i världen, men han var en god berättare. Även om jag som barn väl kände till berättelsen om Jesu liv var det lika gastkramande varje år att höra om färden till Jerusalem som började i jubel och slutade med grym tortyr och förnedrande död.

Och vad var det som hände sedan? Gudomlig uppståndelse? Eller bara en myt?

Vi vet inte vad som hände, vi väljer att tro på uppståndelsen eller avfärda den, men 2000 år senare kan i alla fall jag inte förneka det hänförande i berättelsen. Den finns där och den berättas om och om igen, år efter år.

Min pappa berättade den på ett sätt som fyllde kyrkorummet och tog oss alla bort från de kalla, obekväma bänkarna till den där platsen i Orienten så långt från oss i tid och rum.

Den här påsken, den första efter hans borgång, var jag åter där med honom i Ekers kyrka, Stjärnhusen, Ekeby och Sköllersta kyrkor. Jag hörde honom berätta om sveken, fasorna och undren som om det skedde här, nu och för evigt. Jag tror det beror på att pappa verkligen hade förmågan att berätta. Benjamin beskriver det som förmågan att kunna hålla historien fri från förklaringar. I minnet håller pappa mig kvar i berättelsen och den erfarenhet den gav utan att förklara den och ge pekpinnar.

Walter Benjamin skriver: ”Varje morgon får vi nyheter om kriser i världen, men samtidigt är vi fattiga på märkvärdiga berättelser.” Han menar berättelser som inte förklaras utan som behåller sin aura av under och märkvärdighet.

Hundratals år senare tolkar vi dem fortfarande, de är som oändliga valv och vad de betyder för oss blir aldrig färdigt.

Nyheten, eller informationen, är fakta med analyser och förklaringar som lever för stunden. De har bara en funktion här och nu och kan aldrig återberättas och förundra en senare generation.

Därför kommer berättelser som den om Jesu Golgatavandring eller Herodotos historier från antiken, för den delen, alltid att förundra, beröra, uppröra och förföra, medan nyheten om hundratals drunknade flyktingar i Medelhavet tyvärr bara fångar oss ett ögonblick och sedan lämnar plats för andra kriser.

På tillställningar som den här berättade pappa ofta samma historier ur livet om och om igen. När jag var yngre tyckte jag det var pinsamt och patetiskt med dessa upprepningar och trots att de sades vara självupplevda ändrades historierna hela tiden på avgörande punkter.

Sanningshalten i händelsekedjan nådde i bland en nivå i paritet med Baron von Münchhausens, framförallt de sista åren.

Nu saknar jag dessa tokroliga små äventyr och jag tänker ofta på dem. Den erfarenhet, den rytm, och känsla för inledning, peripeti och avslut som behärskade dem trots upprepning och förvrängda fakta. Kort sagt, den narrativa grundförståelse pappa hade som skapar inlevelse och berör sinnen.

För vad är det egentligen som är så förträffligt med en korrekt och informativ historia som bara kan berättas en gång? Vad har den egentligen att erbjuda gentemot den historia som via dagsformen  och sällskapet blir en hissnande färd genom valv efter valv och aldrig färdig? Är det inte det som karaktäriserar berättelser sprungna ur livserfarenheten?

Walter Benjamin skriver: ”Berättaren hämtar sin berättelse ur erfarenheten, sin egen eller andras och han gör den åter till erfarenhet hos den som åhör hans berättelse”

Så svaret på frågan hur jag kom på den här berättelsen är, att den har vuxit fram ur min hemmiljö. Den är ett arv från far och farfar och från den långa tradition av berättande utifrån arbete och  livserfarenhet som jag har haft förmånen att tillhöra.

Så enkelt och så obegripligt är det. Valv efter valv oändligt och det blir aldrig färdigt.

Jag är medveten om att det här  låter väldigt patriarkalt, så jag måste tillägga: om pappa var en god berättare så är min mamma magisk.

Nu tänker jag läsa det avsnitt ur Heidenstams misstag som har beröring till Grand Hotell Hörnan där vi är. 

Powered by WordPress. Designed by WooThemes