Skrivarresan, dag 0: Det sägs att man kan ta det lugnt och bara njuta …

Floden Spree lugnt som rinner genom Berlin

Floden Spree som oberörd  rinner genom Berlin. Här fotograferad från en strand i Charlottenburg, sommaren 2014

Om några timmar bär det av. Jag är så nervös för min skrivarresa till Berlin att jag de sista dagarna har skrivit 7 000 ord på del 3 i Europatrilogin i ren stress. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något alls förrän efter resan. Alla jag pratar med tycker det låter fantastiskt och modigt att bara ge sig av sådär för att skriva.

Själv har jag mardrömmar om att jag går runt som ett fån i Berlin utan att kunna formulera ett ord. Så fort jag landar får jag skrivkramp och har ingen aning om var jag ska leta efter bra miljöer. Böckerna  glömmer jag hemma och all vital utrustning slutar fungera eller blir stulen.

Istället  hänger jag dagarna i ända runt Brandenburger Tor och försöker apa efter turisterna. När jag kommer hem är jag så besviken att jag lägger av, kryper ner under täcket och gråter.

Jag önskar att jag kunde tänka som Nalle Puh istället: ”Floder vet att det inte är nån brådska. Tids nog kommer de fram”. Så är det ju faktiskt! Jag blir klar när jag blir klar och det finns ingen annan än jag som sätter tempot. Ingen annan kan skriva den här romanen och jag kommer inte att sätta punkt förrän jag är nöjd.

Gör det mig lugnare att tänka så? Gör det att jag njuter av att jag ska iväg? Knappast. Kombinationen av impulsiv läggning och prestationsångest gör att jag kan springa med huvudet före in i väggen ett otal gånger utan att komma till någon annan slutsats än att det gjorde ont – riktigt ont! När huvudvärken släpper är det bara att ta sats igen.

I stunder av fåfänga – och de är också otaliga – får jag för mig att det är just min läggning som gör mig så effektiv i mitt skrivande. Det är inte kul, men jag levererar! Ett annat sätt att formulera det kunde vara:

– Visst, det gör ont att springa med huvudet före in i väggen, men jag snackar inte bara, utan jag gör det! Och det är jag stolt över! Killar som jag kliver in framför kassen och tar stryk, helt enkelt!

Frågor som varför, eller vad kommer det att ge, eller hur många kommer ens att läsa sista delen håller sig på behörigt avstånd. Eller gör de det? Kanske är det just de frågorna som skapar all oro? De surrar som flugor i mina öron och sticker som bin.  Jag går runt och träter på mig själv som Sméagol och Gollum, ungefär. Den ena sidan enfaldig, men rättskaffens, den andra ondsint, men smart.

I ett annat sammanhang säger Nalle Puh: “Hur underbart det skulle vara att ha en riktig hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.” Jag måste säga att jag inte odelat håller med om det. En riktig hjärna talar om ganska mycket för en och en hel del vill man nog egentligen inte höra …

Hjärnsläpp eller inte, nu bär det av! Hej och hå, lut skutan gå! Berlin, here we go, again!

 

 

 

Powered by WordPress. Designed by WooThemes