Måste kvinnor vara störda för att bli trovärdiga som actionhjältar?

Jag har många ambitioner med min Europatrilogi och en är att besvara frågan: Kan jag ta en helt vanlig tjej i karriären och förvandla henne till en actionhjälte som förmår bruka våld när så behövs och ta sig ur till synes omöjliga situationer?

morocco_africa_desert_231670

Madeleine Raeder tar sig igenom den nordafrikanska öknen i en jeep

Filmen och litteraturen är fulla av män som gör samma resa, det är så vanligt att vi knappast tänker på det. Någonstans tror jag att idén med hjältar är att de ska synas ordinära, men i den givna kontexten förmår lyfta sig och prestera över förväntan. Tintin, Robert Langdon eller Mikael Blomkvist är några exempel. Vårt krav på spänning och inlevelse gör att vi gärna överser med överdrifter.

Fast kanske inte när det gäller kvinnor?

När min huvudperson, Madeleine Raeder, i  Heidenstams misstag (del två av Europatrilogin) blommar ut som actionhjälte i den nordafrikanska öknen, möts jag av kritiken att hon inte är trovärdig.

Självfallet kan det vara så att jag inte har lyckats i gestaltningen, men jag tror inte att jag skulle ha fått samma reaktion om hon var man. Kritikerna har heller inte kunnat peka på något speciellt, annat än att hon ”bara är för bra”.

Det framgår av texten att hon i ungdomen har fått en del vapenträning av sin farfar och framgångsrikt tävlat i kampsport. Förgäves letar jag efter detaljer som är överdrivna – eller åtminstone mer överdrivna än om det handlat om en man – men hittar ingenting. Får jag säga det själv, tycker jag att jag har lyckats rätt väl.

Jag funderar på vilka kvinnor jag läst om eller sett på film som varit kapabla att bruka våld. Jag kommer fram till att det tycks som om kvinnor behöver ha någon slags störning för att vi ska tro på dem. Ta Lisbeth Salander, Saga Norén eller Nikita som exempel eller varför inte Amy Elliott Dunne i utmärkta Gone Girl?

Målning av Jeanne d’Arc vid intåget till Orleans den 18 maj 1429. Finns att beskåda på Versailles.

Min hjältinna har ingen störning. Hon är en vanlig tjej som utsätts för våld och reagerar genom att försvara sig med våld och dessutom framgångsrikt. Det är allt. Sådant man kan se män göra varenda kväll på TV.

En av inspirationskällorna till Madeleine Raeder är det franska nationalhelgonet Jeanne d’Arc. Alldeles oavsett hur mycket som är sant är hennes historia verkligen fascinerande.

Uppenbarligen var hon en skicklig krigare och de flesta historiker är överens om att hennes armé var oerhört framgångsrik under den korta karriären. Typiskt nog kunde det medeltida samhället inte erkänna hennes bedrifter som härförare utan måste utmåla henne som häxa i förbund med mörkrets makter. Det var i själva verket Djävulen som ledde henne till seger.

Delar av katedralen i Orleans, fotograferad den 10 november 2010

Ibland undrar jag om hon kanske hittade på det där med att hon hörde änglars röster för att ha någon chans att bli krigare? En man kunde komma från fattiga förhållanden och göra karriär på slagfältet, men någonting mer måste till för att en kvinna skulle få samma möjlighet. Uppenbarelserna var den ”störning” som behövdes för att göra henne trovärdig. Konstigare är att sådana störningar fortfarande verkar behövas för att en kvinna ska bli trovärdig som actionhjälte.

Jag väljer därför – till dess att någon kan övertyga mig om att jag har brustit i gestaltningen – att ta kritiken av min hjältinna som ett utryck för våra förutfattade meningar och föreställningar.

 

Powered by WordPress. Designed by WooThemes