Arbeta som om du skulle leva för evigt. Älska som om du skulle dö idag.

DSC_0055

Det tog stopp den tjugoåttonde augusti. Sedan dess har jag inte skrivit ett ord på Äventyrliga hjärtan (den tredje delen). Den där inre elden slutade bara brinna.

Idag pratade jag med Drottninggatans bokhandel om kampanjen för Europatrilogin som nu varit igång några veckor. Det jag främst noterade i återkopplingen är att de som har köpt böckerna också tyckt väldigt mycket om dem – så mycket att de återvänt till butiken för att fråga när del tre kommer ut! Den informationen är naturligtvis väldigt välkommen, betydligt mer välkommen än om det bara hade handlat om försäljningssiffror.

Folk gillar faktiskt Europatrilogin! Människor jag inte har en aning om vilka de är, hur de lever, vad de arbetar med eller vilka de älskar.

Det tog stopp den tjugoåttonde augusti. Sedan dess har jag inte skrivit ett ord på Äventyrliga hjärtan (den tredje delen). Den där inre elden slutade bara brinna. I början av september gjorde jag följande anteckning i min dagbok: Saken är den att jag vill något annat än jag ville med det två tidigare böckerna. Sista delen av Europatrilogin måste ge mer än att bara bli sista delen i en trilogi. Den måste förlösa mig på något sätt. Vidga mina vyer, ge mig modet att våga pröva nya saker, jobba annorlunda, tänka annorlunda, leva annorlunda.

DSC_0001

Jag har alltså på några månader skrivit närmare femtiotusen ord på en modern herrgårdsroman där jag har samma ambition att upprätthålla drivet i texten, men också med en mycket högre konstnärlig ambition.

Resultatet blev att jag började skriva på en annan roman istället. En roman om åtrå, vänskap, idealism och kärlek. Efter två och en halv månad har jag skrivit klart ungefär hälften av romanen. Att skriva första delen i Europatrilogin tog flera år, att skriva del två tog ett och ett halvt. Nästa roman kanske är färdig om ett halvår.

Jag har alltså på några månader skrivit närmare femtiotusen ord på en modern herrgårdsroman där jag har samma ambition att upprätthålla drivet i texten, men också med en mycket högre konstnärlig ambition. Berättelsen drivs framåt av karaktärerna och deras existensiella frågor snarare än av en yttre handling. Såhär börjar den:

Det var en gång en, på många sätt, välboren man som älskade en minst lika välboren kvinna. Låt oss för enkelhetens skull göra mannen adlig och kalla honom Edgar. Hans kärleksfulla hustru kan knappast gå under något annat namn än Charlotte. Edgars bäste vän och affärskumpan hette Otto Berggren och Charlottes systerdotter ger vi namnet Olivia. Det är om de fyra och den värld de levde i som den här berättelsen handlar.

Rubriken till det här inlägget är ett visdomsord tillskrivet romaren Seneca den yngre. Jag tror att få av oss hörsammar hans uppmaning, utan istället gör precis tvärtom. Vi arbetar, stressar och bränner ut oss på jobbet som om vi skulle dö idag och ignorerar de vi älskar som om vi hade en evighet på oss att ge av vår kärlek. Faktiskt undrar jag om inte det är ett viktigt skäl till sjukskrivningstalen. För mycket jobb och för lite kärlek, helt enkelt.

Skrivandet är både mitt arbete (även om jag inte kan försörja mig på det) och min kärlek. Därför tror jag att jag har särskilt svårt att hitta balansen mellan det jag måste göra här och nu och det jag har en evighet på mig att slutföra.

Det gäller att upprätthålla ögonblickets intensitet och passion till de gestalter jag skriver om, samtidigt måste jag ha respekten för hantverket, för redigering och pregnanta formuleringar. Sådant tar tid, fast tid är det jag har så lite av.

Tid är också det som får kärleken att falna och gör grå vardag av romantiken. Tiden är en kanon som står framför mig och hotar att döda inspirationen, både för att den är en bristvara, men också för att den får ögonblickets skärpa att erodera.

Om jag ett ögonblick tillåter mig att dagdrömma fritt trillar det genast ner en stor påse pengar från himlen. Eller egentligen räcker det om en stor summa plötsligt finns på mitt bankkonto. Då kunde jag ägna mig på heltid att skriva flera böcker samtidigt och marknadsföra dem. Det är ju inte kvantfysik vi pratar om, utan tid och ekonomiskt trygghet är allt som behövs. Resten klarar jag.

DSC_0036

Tid är också det som får kärleken att falna och gör grå vardag av romantiken. Tiden är en kanon som står framför mig och hotar att döda inspirationen, både för att den är en bristvara, men också för att den får ögonblicket skärpa att erodera.

Nu kommer det med största sannolikhet inte att bli på det viset och därför gäller det att hushålla på krafterna och släppa loss kreativiteten på rätt plats och i rätt tid. Det är därför tredje delen i Europatrilogin får anstå något, trots den fantastiska återkopplingen. Det gäller ju att arbeta som om jag skulle leva för evigt och älska som om jag skulle dö idag.

Men inom en inte alltför avlägsen framtid har jag fullbordat tredje delen om Madeleine Raeder och Carl-Henrik Wiberg. Det lovar jag.

Och slutligen. Den roman jag skriver på just nu kommer att bli något alldeles särskilt! Så mycket kärlek som jag har lagt ner i den undrar jag om det inte kommer att skimra och blänka om den när den kommer från tryckeriet. Jag älskar den verkligen som om jag skulle dö idag!

 
 

Powered by WordPress. Designed by WooThemes