Och vinnaren av årets Selma-pris är …

Jag kommer upp ur tunnelbanan. De här kvarteren har jag aldrig varit i tidigare. Nypbyggen. Fräscht. Här bor slimmade människor, hinner jag tänka innan jag kommer fram till Franzéngatan där Vulkan har sitt kontor. Varför jag tänker så vet jag inte.

Det är prisutdelning för Selma-priset 2015. För en personlighet som min – djupt präglad av prestationsångest och bekräftelsebehov – är såna här evenemang det bästa och det sämsta som finns. Jag hatar och älskar tävlingar på ett sätt som nog får betraktas som neurotiskt. Att gå till en prisutdelning där jag är nominerad som en av de potentiella vinnarna är som att gå till min egen avrättning och på dejt med en fantastisk kvinna på en och samma gång.

IMG_0806 2

Föreställningen börjar klockan fyra på eftermiddagen och jag är tidig. Jag går ner till Hornsbergs strand och tittar ut över vattnet.

Föreställningen börjar klockan fyra på eftermiddagen och jag är tidig. Jag går ner till Hornsbergs strand och tittar ut över vattnet. I hörlurarna slumpar Spotify fram ett liveframträdande med Tina Turner och David Bowie.

Everything will be alright tonight, sjunger de. No one walks, no one talks, tonight. 

Jag vänder om och går till Vulkans kontor. Precis när jag öppnar dörren hör jag Bowie säga till publiken efter att de har sjungit färdigt:

– This must be the hotest place in universe!

Ja, tänk om det är så? Året prisutdelning för Selma-priset. Nja, kanske inte, kan jag konstatera efter att ha klivit in. Stämningen är positiv, men lite reserverad. Inte så mycket folk som på Oscarsgalan, direkt. Angenämt, men inte storslaget.

IMG_0809 2

Eftersom jag redan vet att jag inte har vunnit spanar jag förstås efter vinnaren. Jonas Aspegren. Jag känner genast sympati för honom när vi skakar hand.

Vimla är nåt jag är bra på så jag sätter igång. Häller upp et glas vin, går runt, hälsar och försöker låta avslappnad. Eftersom jag redan vet att jag inte har vunnit spanar jag förstås efter vinnaren. Jonas Aspegren. Jag känner genast sympati för honom när vi skakar hand. Skulle vi gå härifrån, dricka öl på någon krog kunde vi säkert sitta fram till småtimmarna och prata. Det känns bra. En värdig vinnare.

Så dyker de upp, människorna jag bara träffat via mail och sociala medier. Min redaktör Caroline Grimwalker är precis så uppsluppen och öppenhjärtig som jag har föreställt mig henne. Elisabeth Mannerfeldt som, precis som jag, sitter i Egenutgivarnas styrelse är precis så rättfram och spontan som hon är på Google Hangout. Vi står och pratar alla tre som om vi varit kompisar i åratal.

IMG_0811

Min redaktör Caroline Grimwalker är precis så uppsluppen och öppenhjärtig som jag har föreställt mig henne.

Innan vinnaren koras får vi andra på Topp 5-listan hålla ett litet tal. De har missat att jag finns där så mitt namn läses inte upp. Caroline smyger fram och påminner värdinnan.

Övriga har alltså fått någon dag att förbereda sig och de håller fantastiskt inspirerade tal, medan jag förtvivlat försöker tänka ut vad jag ska säga. Jag har inte ens med mig Heidenstams misstag att visa upp eller läsa ur. Panikångesten har mig i sitt grepp de sekunder jag går fram till mitten av rummet. Sedan släpper det. Jag pratar och pratar.

Efter en stund händer något. Jag inser att jag tror på den röst som pratar. För första gången känner jag mig som ett med den där kufen som framhärdar i sina författardrömmar trots att framgången är lika avlägsen som fred på jorden.

Det finns sånt jag missar att berätta. Om min pappa som var min drivkraft i arbetet med Heidenstams misstag, om sorgen över att han aldrig hann läsa den, om saknaden efter den inspiration han gav, den jag känner varje vaket ögonblick. Jag missar även att nämna mina fantastiska söner, Sebastian och Samuel, som är så stolta och tror så stenhårt på att jag ska lyckas. Men det mesta annat får jag med.

unspecified

Det finns sånt jag missar att berätta. Om min pappa som var min drivkraft i arbetet med Heidenstams misstag, om sorgen över att han aldrig hann läsa den, om saknaden efter den inspiration han gav, den jag känner varje vaket ögonblick.

När jag lämnar lokalen för att ta mig hemåt inser jag att det inte längre handlar om att vinna tävlingar, eller ens ära och berömmelse. Det handlar om kärleken till språket och berättelsen, den jag fick dela med alla andra närvarande på prisutdelningen. Den störste vinnaren i min författarkarriär är tveklöst jag själv. För vilket liv hade jag haft utan allt detta?

Som en slags bekräftelse slumpar Spotify fram Serge Gainsbourgs Je t’aime moi non plus och jag hör strax Jane Birkin upphetsat flåsa i mina öron:

Je t’aime, je t’aime. Mon amour. Je t’aime.

 

Powered by WordPress. Designed by WooThemes