Slutet, sorgen och alla obesvarade frågor

Uppståndelsemonumentet

– Ser de lyckliga ut? Tycker du verkligen det? Hon där till höger, exempelvis, hon skyr ljuset, håller armen över ögonen. Ser du det? Det verkar inte tycka om sitt uppvaknande, sin rörelse mot ljuset.

Vi står framför skulpturgruppen i brons. På den murade stensockeln ligger två människokroppar, halvt förvridna, men samtidigt på något sätt även svävande. På den övre av dem står tre individer, solbelysta från hålet i taket.

Mitt sällskap, Carl-Henrik Wiberg, pekar mot den mittersta figuren, mot mannen som med höjda armar sträcker sig mot det infallande ljuset.

– Han ser undrande ut, säger Carl-Henrik. Han söker ljuset, men är förtvivlad. Under honom finns sorgen och alla obesvarade frågor.

– Det heter Uppståndelsemonumentet, svarar jag. Motivet sägs vara själarnas uppvaknande och rörelse mot ljuset. Kanske måste man lämna sorgen och alla obesvarade frågor bakom sig för att röra sig mot ljuset?

– Ser de lyckliga ut? Tycker du verkligen det? Hon där till höger, exempelvis, hon skyr ljuset, håller armen över ögonen. Ser du det? De verkar inte tycka om sitt uppvaknande, sin rörelse mot ljuset.

– Ska vi gå? undrar jag och vrider rastlöst på mig.

Jag vänder mig och går ut på stenplattorna. Tar sikte på skogsdungen där framme och kisar mot solen. Jag blir illa till mods av Carl-Henriks buttra sinnesstämning. Han får mig att tvivla på slutet, på om det verkligen är rätt tänkt. Jag orkar inte ändra på handlingen nu. Vill bara få det färdigt.

– Var ligger den? frågar han när han hunnit ifatt mig.

– Graven? Jag vet inte. Vi måste leta efter den. Jag har aldrig varit här förut, så vi får göra så gott vi kan. Du måste begripa att det här är research. Jag har inte alla svaren utan går på känsla.

Vi befinner oss på Skogskyrkogården i Stockholm. Det är här en av berättelserna i sista delen av Europatrilogin slutar. Carl-Henriks berättelse. Den tidiga eftermiddagssolen värmer bra och vi är nog lite för varmt klädda. Fast när vi lämnade Knivsta var det fortfarande molnigt och kylslaget, men molnen har spruckit upp.

DSC_0109

Vi strosar runt någon halvtimme utan att hitta rätt. Molnen drar över himlen och vi befinner oss i en skogsdunge på en grusgång.

Det tog sin tid att komma iväg. Först planerade jag att åka tidigt på morgonen, men Carl-Henrik var butter. Ville läsa dikter först. Önskan av Karin Boye, Funeral blues av W.H. Auden och några till. Det tog aldrig slut. Vi drack kaffe, pratade om ljusglimtar i livet, om den lille pojken som har börjat dyka upp hemma hos mig. Inget hjälpte.

Vi strosar runt någon halvtimme utan att hitta rätt. Molnen drar över himlen och vi befinner oss i en skogsdunge på en grusgång. Jag försöker småprata:

– Jag har en kompis som berättade att han fokuserade all sin sorg, all sin oförlösta vrede på en man som hade sålt en trasig motorbåt till honom. Sen gick han en kurs i hur man bearbetar sorg och tömmer ryggsäcken av motgångar. Några dagar senare råkade han på mannen han avskydde och utan att tänka på det hälsade han glatt. Det var en befrielse att känna så.

– Sorg och svek är intimt förknippade, nickar Carl-Henrik. Man känner sig sviken av den som lämnar en, oavsett om det sker genom döden eller på annat sätt.

Han gör en gest mot raden av gravstenar och fortsätter:

– Det är ju vad det här handlar om, eller hur? Sveken. Varför gjorde hon det? Varför svek hon mig?

– Jag vet inte, svarar jag med en axelryckning. Jag har ju inte skrivit färdig än. Förmodligen får vi aldrig riktigt veta. Varför sviker kvinnor? För att de är rädda, antar jag. Jag läste i en bok att kvinnor gärna vill att vi män ska visa känslor och vara sårbara, men när vi verkligen är det på riktigt blir de rädda – ja, närmast äcklade. Därför lär vi oss att fejka sårbarhet.

DSC_0146

Vi passerar tre nyanlagda gravar med dubbla kors. Det påminner kusligt mycket om en krigskyrkogård i utkanten av en härjad by där Carl-Henrik varit på någon av sina reportageresor för radion.

Vi passerar tre nyanlagda gravar med dubbla kors. Det påminner kusligt mycket om en krigskyrkogård i utkanten av en härjad by där Carl-Henrik varit på någon av sina reportageresor för radion. Under tystnad fortsätter vi och så ser jag den: jordhögen.

– Där, säger jag och pekar. Där ligger graven. Det måste vara där.

Vi går fram och kikar över den, ner i gropen. Carl-Henrik står en lång stund, funderar och kliar sig under hakan. Jag noterar hur gammal och sliten han har blivit. Det finns en åldrande resignation över honom som gör honom bräcklig, nästan skröplig. Det är inte bara fasorna han upplevde i Berlin. Uppgivenheten har fått honom på fall. Men så vänder han sig hastigt mot mig och ler svagt.

– Allt det här handlar om dig, eller hur? säger han. Det handlar om kvinnan som svek dig och rädslan för att mista dina söner. Du kan bara inte säga det rakt ut, du måste utsätta mig för det istället. Du måste låta mig gå igenom din sorg, ställas inför dina obesvarade frågor. Varför svek hon dig? Förstod hon inte hur det kändes? Hur tar du dig igenom ensamheten efter sviken kärlek, efter att ha blivit övergiven?

– Så enkelt är det inte.

DSC_0150

Vi går fram och kikar över den, ner i gropen. Carl-Henrik står en lång stund, funderar och kliar sig under hakan. Jag noterar hur gammal och sliten han har blivit.

– Jag vet att du fortfarande drömmer om henne. Du älskar med henne, ser in i hennes ögon medan du rör dig ovanför henne och känner henne röra sig under dig. Trycker er mot varandra. Hon suckar, stöter fram ett utdraget ljud när det händer. Så tar hon tag i dina skulderblad och drar sig upp mot dig som i kramp. Trycker tungan i din mun medan ljudet från hennes strupe ännu ljuder.

– Det är inte hon längre, säger jag och rösten är ostadig. Hon är en främling nu. Dessutom kan jag inte skriva om sånt. Jag har slutat försöka. Ja, det vet ju du, förstås.

– Du menar att det fortfarande gör så ont att du inte kan skriva om det? Du måste låta mig genomgå det istället? Har du aldrig funderat på att säga som det är? Att förklara för en kvinna hur det faktiskt känns att bli sviken.

– Jag är stark. Jag överlever.

– Och det är förmodligen därför du känner dig sviken. Om och om igen. Du är stark och överlever. Klarar att gå vidare och gör det lätt för den som vill svika. Visar man inte känslor vet ingen om att man har dem. Tror du att det nånsin kommer att ändra sig? Kommer du att hitta kärleken och lita på den? Den kanske bara drar förbi medan du jagar andra kvinnor att återupprepa sveket med? Du kanske ska prova ett nytt sätt?

– Nu är det inte därför vi är här, klipper jag av hans svammel. Vi är här för att göra research. Jag skriver thrillers, spännande berättelser med allvarsamt syfte. Det handlar inte om mig, det handlar om viktigare frågor.

– Och du är inte en viktig fråga? Inte ens för dig själv?

Jag skakar irriterat på huvudet. Det får vara nog nu. Hans enfaldiga prat har fått mig att tappa koncentrationen. Jag behöver få ihop det här nu, så att jag har en tydlig bild av slutet när jag om drygt en månad åker till Berlin för att skriva klart historien. Jag har vare sig tid eller lust med trams.

Istället vänder jag mig om och går resolut därifrån. Carl-Henrik står kvar, kliar sig under hakan och förlorar sig i sin åldrande uppgivenhet. Gamla människor får så många konstiga idéer.

 

 

 

Powered by WordPress. Designed by WooThemes