Om bildning och civilkurage i min ungdoms Berlin

IMG_1720

Selfie vid en husvägg i Prenzlauer Berg med det karaktäristiska klottret som på nåt sätt aldrig blir riktigt fult i Berlin. Det tillhör stadens upproriska själ.

I början av 90-talet hängde jag mycket i Berlin hos min kompis Eckardt. När vi träffade hans vänner brukade han introducera mig på följande sätt:

– Det här är Jakob. Han är från Sverige, men pratar bättre tyska än vi tyskar.

Eckardt kände en förfärlig massa människor, så jag fick ofta tillstå mina bristande kunskaper, men också bedyra att jag var väldigt förtjust i språket och litteraturen.

Berlin på den tiden var en diskussionsglad stad och att ha en svensk till hands som förstod tillräckligt mycket för att utbyta tankar kring filosofi och politik med var något många tog vara på.

Debattklimatet var tufft, men respektfullt, och jag har nog aldrig senare stött på en miljö där människor var så beredda att stå upp för sin åsikt, argumentera sakligt för den, men också respektera motståndaren – under förutsättning att även den argumenterade väl. Populister gjorde sig icke besvär. Bildning och civilkurage gällde.

Jag lärde mig den långsamma högtyska jag ännu talar på Humboldt Universität zur Berlin den där väldigt speciella sommaren 1990, ett drygt halvår efter murens fall. Den tyska som Eckardt alltså gillade så skarpt. Visst hade jag läst tyska tidigare och varit på språkkurs i Baden-Würtemberg redan som sextonåring, men det var här som den fick sin slutliga utformning.

Det var den tyska demokratiska republikens (DDR) sista månader som självständig stat och vi var de sista studenterna som läste vid dess universitet. Våra professorer var tydliga med att den undervisning vi fick ta del av knappast var något som skulle bevaras för framtiden. Historien tillhör ju alltid segrarna, sa de, och det var upp till oss att tolka och ta till oss det marxistiska perspektiv på händelseutvecklingen vi nu fick lära oss.

Några få kvarvarande bitar av muren vid Potsdamer Platz. Idag kan man knappt tro att de någonsin funnits en mur här.

Några få kvarvarande bitar av muren vid Potsdamer Platz. Idag kan man knappt tro att de någonsin funnits en mur här.

Det som berörde mig mest under den perioden var alla unga östtyskars (Eckardt var från Västberlin) ovilja att bli en del av det hårda Västtyskland och den dröm de närde om att utveckla en mjukare, skandinavisk modell för den forna öststaten.

När jag vandrar runt i Berlin idag undrar jag om de inte på sätt och viss lyckades, trots återföreningen. Den här huvudstaden är mjuk, respektfull och vänlig i nästan allt den företar sig.

Sista delen i Europatrilogin kommer delvis att beröra begreppen civilkurage och bildning, två begrepp jag så  intimt förknippar med mina ungdomsår i Berlin och som jag fortfarande ser bevis för i staden.

Efter att ha anlänt till Berlin tar sig Madeleine Raeder från Hauptbahnhof till Prenzlauer Berg, där hon tidigare bodde tillsammans med en kompis:

IMG_1173

Zionskirche i Prenzlauer Berg där prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer predikade. Bonhoeffer avrättades tillsamman med Wilhelm Canaris den 9 april 1945, alltså ett par veckor innan freden.

Hon klädde sig och gav sig av mot Hauptbahnhof igen. På Invalidenstraße hoppade hon på en spårvagn och satt en lång stund och tittade på byggnader, statyer och människor som flanerade längs den breda gatan. Först vid korsningen till Brunnestraße klev hon av och gick uppför Veteranenstraße längs den vida Volkspark med sina öppna och gröna gräsmattor. 

Väl uppe stannade hon till och betraktade den vackra, men slitna Zionskirche. Här hade den av nazisterna avrättade prästen Dietrich Bonnhoefer predikat på sin tid och hågkomsten av motståndsmannen stärkte henne.

Flera av oss har hört talas om de tyska motståndsmännen: greve von Stauffenberg, Erwin Rommel, Wilhelm Canaris, Dietrich Bonhoeffer, Ernst Jünger och många, många fler.

Det de har gemensamt är bildningen, civilkuraget och troheten mot det man lite slentrianmässigt kallar ”det andra Tyskland” – alltså Goethes och Schillers upplysta värld. Inte det preussiska Tyskland präglat av aggressivitet och militarism. Även om just Ernst Jünger vurmade för sånt under en period.

DSC_0061 (1)

”Kapitalismen förstör, dödar” står det på fasaden till detta ockuperade hus. Det är inget ovanligt i den här staden att man träffar på sådana här kollektiv.

Det betyder inte att de alltigenom var demokrater med respekt för majoritetsbeslut, utan snarare i mångt och mycket arroganta elitister. De var män med hög bildning och en god portion civilkurage. Civilkurage är för övrigt ett begrepp som introducerades av ingen mindre än den tyske järnkanslern Otto von Bismarck.

Idag när jag sitter på något café eller i någon Biergarten hör jag Berlinarna hela tiden diskutera världsläget. Den senaste veckans attacker i Tyskland påverkar förstås väldigt mycket stämningen.

– Det bara är i Tyskland och Sverige man förstår sig på att lösa de internationella problemen på rätt sätt, hörde jag en man säga. Resten av världen har helt tappat fattningen.

Självfallet utgör inte bildning en garanti för att hålla populism, nationalism och främlingsfientlighet stången. Tyskland var världens främsta kulturnation då Hitler tillträdde genom fria demokratiska val. Reinhard Heydrich – den främste organisatören av förintelselägren – var både välutbildad och konstnärligt lagd, men ändå fullkomligt skoningslös.

Kombinationen av bildning och civilkurage tror jag ändå är de karaktärsegenskaper som skapar den blandning av empati och handlingskraft vårt Europa så väl behöver. Med de presidentkandidater vi har i USA, med högerpopulistiska strömningar som vinner terräng i Västeuropa, situationen i Mellanöstern och Ryssland, är det viktigare än på mycket länge att hitta ledare, författare, filosofer och politiker med dessa egenskaper.

Berlin är en stad där bildning och civilkurage har gamla anor och hög status. Ibland går det för långt förstås. Samma dag vi anlände drabbade polis och husockupanter samman i Friedrichshain med många skadade till följd.

Men här finns ändå en anda jag tror kan utgöra grunden för en omstart i Europa, en omstart för ett tolerant, demokratiskt och välmående Europa, öppet för så många som möjligt.

Vi måste tro på vårt gemensamma Europa – alternativet är det kaos och lidande kontinenten redan upplevt så många gånger under tusen år.

Vi måste lyckas den här gången. Hur omöjligt det just nu än verkar.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes