Blev det ett rikare liv med Europatrilogin? – om hur man mäter framgång i skrivandet

IMG_1999

Varför måste jag försöka somna om? Jag har inga möten att gå på, inga mejl att besvara, ingenting i kalendern som jag måste vara utvilad för.

En tidig morgon på Schönhauser Allee i Berlin: Jag vaknar, vänder mig om mot nattduksbordet och ser att klockan är strax efter fyra. Jag suckar, rättar till kudden, drar upp täcket och försöker somna om.

Det går någon minut sedan slår jag upp ögonen igen. Varför måste jag försöka somna om? Jag har inga möten att gå på, inga mejl att besvara, ingenting i kalendern jag måste vara utvilad för. Jag är här för att skriva och läsa och gör det när jag har lust.

Istället stiger jag upp, klär mig och går ut i köket för att brygga kaffe. Med koppen i handen skjuter jag sedan upp dörren till mitt arbetsrum, låter blicken svepa över min värdinnas bokhylla med alla härliga franska titlar och går fram och sätter mig till rätta vid skrivbordet.

IMG_1707

Att ha min franska värdinnas alla böcker vid sidan om mig var en inspiration långt över förväntan. Förutom att titlarna var på franska var det i mångt och mycket samma böcker jag har därhemma, eller böcker jag gärna vill ha.

Sexhundrafyrtiotvå ord senare är det dags att gå till bageriet och köpa frukostbröd till sönerna. Det är ännu tidig morgon, men solen skiner klart och gårdagens värme hänger envist kvar mellan husväggarna.

Jag löser upp kopplet till mina tankar och låter dem jaga iväg längs trottoaren, nosa i portgångarna, vifta på svansen vid möten med andra människor och gläfsa lite vid övergångsstället. Även om det är skönt att röra på sig, nyfiket vädra atmosfären i den uppvaknande staden, löper de snart tillbaka, sluter upp vid min sida och går fot in i berättelsen, in i Europatrilogins sista del. Den är med oss överallt, en del av tillvaron, intimt förknippad med staden vi just nu bor i.

För hur mycket stress, hur många bekymmer som än distraherar, hur starka känslorna än är kring vardagens tyngd och människor som sviker, så är det detta vi innerst inne vill: Följa berättelser till slutet.

Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?

Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?

Vare sig jag läser eller skriver är det lyckan över av att hitta till slutet av regnbågen – efter en mödosam vandring bland alla stående uttryck, syntaxer, virvlande adjektiv och upproriska verb – det handlar om. Det där upphöjda ögonblicket då mellanrummet mellan orden, den vita tystnaden, skapar mening bortom beräkning och mätbarhet. Då jag fullbordar jakten på det sublima.

”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”, står det i Matteusevangeliet (1917 års översättning). Det är ord som följt mig under en längre period. Jag har mätt framgången för mitt skrivande i antal sålda böcker, i recensioner och i de förtjusta kommentarer mina läsare ibland ger mig i sociala medier. Och hur jag än vänder och vrider på det är den framgången tämligen begränsad – trots den fina toppnomineringen till Selmapriset i vintras.

Om jag krasst räknar antal sålda böcker i förhållande till tryck- och distributionskostnader (inklusive frakt) har jag gått runt. Jag har även lagt pengar på utrustning, releasefest och lite reklammaterial, men det har inte kostat mig mer än vad fäktningen gjorde när jag var som mest aktiv – d v s som hobby betraktat är författarskapet ingen större förlustaffär. Hittills, åtminstone.

Men jag är ju långt ifrån de miljonupplagor, författarintervjuer och beundrarbrev jag drömde om när jag började skriva Berättelsens ängel för flera år sedan

IMG_1845

Den här insikten gör mig även mindre rädd för att misslyckas.

Det som förundrar mig är att ju längre jag håller på, ju mer tid och pengar jag satsar på skrivande och mitt författarskap, desto mindre roll spelar de yttre framgångarna.

Jag börjar snarare mäta framgången i de människor jag lärt känna – författarkollegor jag aldrig skulle ha träffat annars – platser jag har besökt och mest av allt: Den lärorika resa i språk och gestaltning som arbetet med Europatrilogin har varit.

Misstag jag slutat göra, vinklar jag lyckas hitta, dialoger jag lyckats förbättra, och det allt större djupet i berättelsen jag lyckas frammana med allt färre ord och mindre effekter.

Sånt som de flesta människor aldrig kommer att märka, men som gör mig glad. Glad över en gåva och ett intresse jag kan utveckla, om och om igen till sista andetaget.

Den här insikten gör mig även mindre rädd för att misslyckas. Jag är mer avslappnad och professionell när jag jobbar med marknadsplanen inför lanseringen av hela trilogin så småningom. Idéerna är mer vågade och kreativa, modet att stå för det jag gör är större, nervositeten och prestationsångesten håller sig på avstånd.

För vad spelar det för roll om jag förlorar världen när jag redan vunnit min själ?

Powered by WordPress. Designed by WooThemes