Vad tusan handlar det om, egentligen? – om hur man mäter framgång i skrivandet, II

Caféet i Gallerie Vivienne där skrivandet började

Caféet i Gallerie Vivienne där de första trevande försöken med Berättelsens ängel började. Inte oväntat utspelar sig ett par av bokens nyckelscener här

Jag närmar mig slutet. Det är inte längre kvar nu på färdigställandet av Europatrilogin än att jag börjar gå igenom de tidigare delarna för att se att jag inte missat något. Och medan jag gör det dyker frågan ideligen upp:

– Vad tusan handlar det om, egentligen?

Med betoning på egentligen. Alltså inte på ytan, utan vad det handlar om för mig. Vad var det jag ville uttrycka?

Det finns inte en rad som kan sägas vara självbiografisk, handlingen ligger nästan så långt ifrån mitt liv man kan komma utan att skriva science-fiction.

Åtminstone inledningsvis hade jag ingen mission utan grävde där jag stod – eller mer korrekt: satt. För det var på ett cafe i Gallerie Vivienne i Paris med Walter Benjamins Passagearbete uppslagen på bordet det började. Läs gärna min recension av Passagearbetet för LitteraturMagazinet. Finns även att köpa på Adlibris, Bokus, CDON.

Johan Cullberg skriver i boken Skaparkriser: ”Som alla andra gestaltar de skönlitterära författarna de inre problem som de brottas med i sina egna liv. Men de gör det dessutom i det de skriver. Skrivandet får ett slags psykoanalytisk funktion. Den inre världen externaliseras i det skrivna och kommunicerade ordet. Därför kan dikt ofta betraktas som författarens olevda liv – hans drömmar.”

Mitt olevda liv och mina drömmar. Eller?

img_2104

Johan Cullbergs Skaparkriser – Strindbergs Inferno och Dagermans. Från 1992. Finns som e-bok hos de flesta nätbokhandlare.

Jag har många behagliga minnen från arbetet med böckerna – hur jag ensam gick runt på Övralid en gnistrande vacker vårdag, de glada dagarna på Schönhauser Alle i Prenzlauer Berg, när jag filmade min trailer i Engelska Parken – men det minne som ligger mig  allra närmast härrör från en natt under arbetet med Berättelsens ängel.

Jag bodde på avenue André Malraux i Levallois-Perret, en kranskommun till Paris alldeles vid boulevard Périphérique. På jobbet hände det som nästan alltid händer mig på mina arbetsplatser:

Jag hade efter mycket stress och press lyckats långt över förväntan med lanseringen av vårt globala e-handelsprogram och hamnade genast under ett närmast hopplöst tryck att leverera ännu mer.

Förväntningarna var skyhöga och jag hade bara ett sätt att hantera det. På kvällarna gick jag iväg de två kvarteren till fäktsalen på rue Danton och fäktade med mina fantastiska klubbkompisar. Där kunde jag stänga av allt och känna mig fri och ledig.

Just den här kvällen hade vi Champagnecup – d v s efter en vänskaplig tävling blev det knytkalas där vi tog med rikligt med champagne, gâteau, ost och kex. När jag kom hem runt halv tolv på natten var jag uppsluppen och nöjd med mig själv.

Men när jag nyduschad låg i sängen för att somna, kom ångesten över mig. Dagen därpå var det flera viktiga möten och jag hade inte orkat förbereda mig. Hur skulle det gå? Hur skulle jag klara det?

En rätt suddig bild från LSC Escrimes fäktsal på rue Danton i Levallois-Perret. Det tog mig ett par minuter att ta mig dit från min lägenhet.

En timme gick och ångesten blev bara värre. Sömn var inte att tänka på. Då bestämde jag mig: Jag sätter mig framför datorn och skriver på romanen.

Kombinationen av ångest och champagne drog omgående med mig på en resa österut drygt femton år tillbaka i tiden.

Från Paris for jag på några ögonblick iväg och hamnade utanför en liten by i ett krigshärjat Bosnien. Jag såg allt genom min huvudpersons – Carl-Henrik Wibergs – ögon.

Det var förfärligt det jag såg. Och jag skrev och jag skrev, obekymrad om sömn och möten dagen därpå, obekymrad om vem jag var till vardags och hur lite världen brydde som om det jag just nu höll på med.

Absorberad.

Fångad i ett parallellt universum – berättelsernas universum. Där ingen oförrätt glöms, där inga känslor är pinsamma, ingen smärta är löjlig, ingen glädje är omotiverad. Där en människa alltid är det hon är: oersättlig. Ett vittne om liv.

help-bosnia-now

Från Paris for jag på några ögonblick iväg och hamnade utanför en liten by i ett krigshärjat Bosnien.

När jag till slut var klar och återvände till mitt lilla krypin i Paris, kunde jag konstatera att jag aldrig tidigare hade skrivit något så fruktansvärt. Visste inte att jag hade det i mig. Tårarna och skriken var mina tårar och skrik, våldet min oförlösta vidrighet, förövarna mitt hat och offren min förödmjukelse.

Vill man hitta nyckelord till Europatrilogin är nog följande relevanta: Våld, övergrepp, Paris, Berlin, Uppsala, skönhet, undergång, filosofi, litteratur, Europas framtid, tolerans, kärlek, rasism, nazism, demokrati, civilkurage, krigarsjäl, Guds existens.

Alltså begrepp som rör sig runt i mitt huvud dagligen och därför rätt begripliga.

Men det finns andra, underliggande teman som för mig är svårare: utsatthet, hot, förnedring, konspiration, arrogans, hat, sorg, svek, dödslängtan, övergivenhet, förtryck, uppgivenhet, instängdhet, oberäknelighet, hopplöshet, att vara olycklig. De passager i böckerna där dessa dominerar är också de jag har skrivit med störst inlevelse.

Kanske var jag tvungen att skapa en berättelse så långt ifrån mig själv för att kunna uttrycka dem? De ligger så djupt ner och är så svåra att bearbeta att det måste ske från distans, från den extrema situationens perspektiv. Om så är har det gett mig någonting? Blev det bättre?

Att försöka föreställa sig de senaste åren utan arbetet med Europatrilogin är omöjligt och därför kan jag inte svara på om någonting blev bättre, eller om det gav mig någonting. Det jag ändå tydligt minns är vad som hände efter den där natten när jag skrev om Bosnien.

img_2107

Kanske var jag tvungen att skapa en berättelse så långt ifrån mig själv för att kunna uttrycka dem? De ligger så djupt ner och är så svåra att bearbeta att det måste ske från distans, från den extrema situationens perspektiv. Om så är har det gett mig någonting? Blev det bättre?

De möten dagen därpå jag låg sömnlös över gick bra, mest för att jag inte riktigt brydde mig längre.

Och hur mycket jag än fick redigera innan den första boken blev klar, hur många urusla meningar, omständliga beskrivningar, onödiga förklaringar och stela dialoger jag var tvungen att stryka eller ändra, så visste jag att Europatrilogin skulle bli av.

För jag hade besökt berättelsernas universum.

Och jag trodde på det. Mer än på något annat i mitt liv.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes