Bokmässa och min egen lyckas text – om hur man mäter framgång i skrivandet, III

(Till minne av Kjell Albin Abrahamsson, 1945 – 2016)

Bokmässan

Bokmässan i Göteborg 2016. Foto taget av Jan-Erik Larsson

En höststorm av människor. Luften syrefattig som i en grotta, intervjuer i högtalare skränar likt en flock uppskrämda fladdermöss. Böcker i upplogade drivor och miljoner bokstäver på skyltar. Lysande irrbloss av budskap.

Alla ropar på uppmärksamhet, på bekräftelse, efter att betyda något för mig även om jag inte betyder något.

Jag är en av tusentals som vill nå toppen fast definitionen av toppen är diffus och konturlös. Handlar det om försäljningssiffror? Om litterär kvalitet? Om inlagan och omslaget eller möjligen om en intervju i montern? Om framtoning, korrektur eller rentav yttrandefrihet? Politiskt korrekt sådan eller inte?

Trehundrasextiotre dagar om året befinner jag mig i min egen bubbla av berättelser. Berättelser jag skriver, berättelser om berättelserna jag skriver och berättelsen om framgången berättelserna jag skriver kommer att leda till. Den där dagen då jag avslappnad sitter i fåtöljen på estraden inför en lika stor som hänförd publik, småler och säger ”Jag var aldrig orolig” när kändisen som intervjuar mig frågar: ”Hur hittade du orken att kämpa på sådär länge i motvind?”

Sedan två dagar av reality check i Göteborg.

Jag är bara en mycket liten kille i en virvlande ringdans av författare med vassare armbågar, tuffare tag och förmåga att kommunicera sitt budskap kristallklart på femton sekunder. Själv befinner jag mig i drömlandskapet, halvt inåtvänd, halvt utåtriktad, uppfylld av mina känslor och reflektioner, malande i huvudet som någon av Hamlets monologer. Är jag eller är jag inte? Vore det bättre att …? Eller inte?

Den grekiske filosofen Epikuros tillskrivs ofta en filosofi bygd på livsnjutning.

Den grekiske filosofen Epikuros tillskrivs ofta en filosofi bygd på livsnjutning.

En filosof och livsnjutare, kallade en författarkollega mig när minglet gick mot sitt slut. Någon som tar lite för lätt på allt och inte jobbar hårt nog. En man som helst ägnar sig åt att läsa, skriva, träna fäktning och älska en kvinna. Utan en tanke på något annat, utan vilja att synas och kapa åt sig dyrbar air time.

Efter två dagar på bokmässan inser jag att det bara finns ett ställe i universum där jag egentligen är viktig: i min egen text. I de ord jag just nu skriver.

Jag brukar betona att texter ofta handlar om andra texter, böcker om andra böcker. Man läser och det får en att börja skriva. Precis som att den första iPhone var ett svar på någon Nokia, Samsung ett svar på iPhone och nästa iPhone ett svar på någon annan pryl.

Evolution och produktutveckling. Det har nästan ingenting med den enskilde författarens liv att göra. Vi är bara kuggar i hjulet, små ljuspunkter i berättelsernas och diktens universum.

Därför tar jag gärna in andras texter, citerar andra författare, skriver recensioner. Inte för att jag saknar fantasi och egna idéer, utan för att min text endast är viktig i relation till andra texter. Mina böcker är en konsekvens av mina föregångares böcker. Annars blir de ointressanta uttryck för själviskhet, för att jag inte förstår mitt sammanhang, min roll i berättelsernas universum.

Igår nådde mig beskedet att journalisten och före detta östeuropakorrsepondenten för radion, Kjell Albin Abrahamsson, gått bort under en resa till Polen. Han var förebilden för Carl-Henrik Wiberg, huvudperson i Europatrilogin. Utan Kjell Albins bok Balkan betyder berg från 1995 (hitta boken på Adlibris, Bokus, CDON) hade min triologi aldrig blivit till. Så central är den texten för min texts födelse.

Kjell Albin Abrahamsson

Kjell Albin Abrahamson dog torsdagen den 22 september 2016 i sviterna av en stroke. Detta efter en kortare sjukhusvistelse i Gdynia, Polen

Idag är det nog ingen som ens kommer ihåg Kjell Albins bok, den finns knappt att låna på biblioteket. Det krig som gjorde honom så förtvivlad har ersatts av andra krig. Lidandena, tortyren och våldtäkterna har hittat nya arenor och de ohyggliga berättelserna om Balkan har fallit i glömska.

Då, i mitten av nittiotalet, talades det mycket om boken. Jag lyssnade på ett studioprogram i radio där Kjell Albin intervjuades och öppet berättade om alkoholproblemen som följde på upplevelserna. En skådespelare läste högt om övergreppen och även jag fick lust att hälla upp något starkt.

En kollega i studion poängterade bokens beroende i stilen och ironin till en annan bok om journalistik i krig: Evelyn Waughs Press-stop (engelsk titel: Scoop) från 1938. Under flera årtionden ansågs Waughs bok vara en självklarhet att läsa för alla journalister. Så är det nog inte längre.

Evelyn Waugh är alltså farfar till Europatrilogin och Kjell Albin Abrahamsson pappa. En dag kanske någon hittar en av böckerna i min trilogi och blir inspirerad att skriva en bok. Och det räcker faktiskt med en enda person för att texten fortfarande ska ha liv.

Så hur jag än vänder och vrider på det ligger framgången och värdet i texten, i möjligheten att berättelsen blir viktig för någon, kanske först om flera år. Så viktig att den föder en ny berättelse och jag blir pappa på ett nytt och annorlunda sätt. Då blir Evelyn Waugh farfars far och Kjell Albin Abrahamsson farfar fast de båda är döda.

Jag känner mig stolt och lycklig när jag tänker på det.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes