Att skriva är att definiera sig själv – reflektioner inför releasen av Europatrilogin

HSP är förkortningen för högsensitiv person, vilket låter mycket finare än hämmadräddhågadöverkänsligleva i det blå och vara tafatt bland folk. Det var sådana ord som användes när jag var barn. Även om jag faktiskt lyckades vända tafattheten bland folk till verbalt artisteri.

Porträtt av den högsensitive i tidig tonår. Man anar redan viljan att dölja sårbarheten, osäkerheten och tvivlen till förmån för kaxigheten och framåtandan. Fotograf: Karl Storck

Inversionen av sårbarhet: exponering och blottläggande, att göra sig själv till clown och narr.

Att berätta historier, särskilt om de var mycket fantasifulla, blev en försvarsmur mot intrycken, ljuden, människorna runt omkring och framförallt kraven att rätta in sig i ledet, att vara som andra.

Ju mer fyrkantiga förväntningar desto mer bubblande och kosmiska fantasier. Flykten till berättelsernas universum var, är och kommer alltid att vara räddningen från en plågsam verklighet. Om det är en gåva eller förbannelse är svårt att avgöra.

Maria Bielke von Sydows bok om skrivande

Att skriva är att definiera sig själv och genom att skriva definierar jag mig själv, förklarar Maria Bielke von Sydow i sin Skrivande röster – inspirationshandbok för skrivsugna. När nu Europatrilogins samtliga delar kommer ut griper mig en stark önskan att förstå hur de har definierat mig. Vad betydde de här årens arbete när jag lägger dem bakom mig? Blev jag annorlunda och i så fall på vilket sätt? Hur definierade jag mig själv i en berättelse så långt från mitt eget liv?

Trilogin består av tre politiska och filosofiska spänningsromaner: Berättelsens ängelHeidenstams misstag  och Äventyrliga hjärtan. De handlar om konfrontationen mellan den auktoritära, nynazistiska rörelsen Förbundet för Europas frihet, med anspråk på att härska i Europa, och Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Paris, Carl-Henrik Wiberg. Till sin hjälp får Carl-Henrik marknadsassistenten Madeleine Raeder som gör kometkarriär på ett stort franskt företag. Utan att inledningsvis veta om det bär hon även på en hemlighet rörelsen vill komma över.

Enligt sajten HSP Sverige är typiska särdrag för någon med HSP: Föredrar att stå vid sidan av snarare än att kliva rätt in i en ny social eller rumslig situation, för att därigenom få tid på sig att observera och reflektera innan man aktivt engagerar sig i situationen.

Första delen av Europatrilogin började jag skriva i Paris våren 2010. Inte bara det främmande landet, språket och kulturen fick mig att ställa mig vid sidan om och reflektera. De krafter jag såg i rörelse, främst via Front National, skrämde mig på djupet. Fast de kändes fortfarande avlägsna. Att skriva om en nazistisk konspiration mot det demokratiska Europa framstod ännu som lite krystat och hypotetiskt.

Fri översättning: Dra åt helvete, jag röstar på Front National!

När jag skrev sista delen i Berlin i somras kändes det som om jag beskrev något som kunde hända utanför på gatan när som helst.

Men rädslan sitter djupare än bara politiskt. Våldsideologiernas strävan efter likriktning, efter att anpassa eller slå sönder det avvikande, påminner om barndomens skolgång. Att alltid ligga på gränsen till utsatthet, alltid jagad av rädslan att hamna i fokus för aggressionen.

Några gånger över gränsen och stå där tilltufsad och hånad, med skammen och självföraktet. Insikten om att jag är annorlunda och inte lyckades dölja det. Men oftast bara som åskådare till påhoppen, som fegis, fast en och annan gång även som medlöpare.

Det värsta av allt är de egna reaktionerna: handlingsförlamningen, äckelkänslan, de starka ljuden, lukterna, blickarna, tårarna som inte går att hålla tillbaka, knäna som inte vill bära, orden som inte kommer fram, skriken som bara hörs därinne, förödmjukelsen i att inte våga. Att aldrig våga. Väntan på att det ska ta slut. Önskan att vara en av dem fast man vet att det är fel.

Högsensitiva personer beskriver, enligt HSP Sverige, ofta en större känslomässig reaktion än andra vid olika händelser, upplever ofta förändringar i tillvaron som stressiga, har ofta ovanligt livliga eller färgstarka drömmar och en större sensorisk känslighet – de darrar lättare.

Allt det fasansfulla våld Europatrilogin är fylld till bredden av är kanske bearbetningen av det våld jag utsattes för? Kanske ännu mer för det jag slapp undan men fegt bevittnade? Och kanske i allra högsta grad för det jag utsatte andra för? Demonerna därinne vill alltid komma fram och i berättelsernas universum får de löpa fritt. Detaljrikt iscensatta övergrepp som reningsbad. Man återupplever sina trauman till dess att man kan förlika sig med dem.

Försoning och förlåtelse, begrepp som dyker upp titt som tätt i böckerna.

Den högsensitive många år senare, mer eftertänksam, mindre benägen att spela teater.

HSP Sverige: Högsensitiva personer är begåvade, konstnärliga  eller har en passion för att ta del av olika konstformer. De har ett starkt spirituellt intresse och utövar det, de tycker att naturen har en särskilt helande och lugnande effekt, eller att man oftare än andra blir rörd av dess skönhet. De är förtjusta i djur, växter och att vara nära eller i vatten.

I böckerna finns också något annat än demoner. Jag tänker på den spontana och oförställda kärleken mellan Gustaf och Angélique i Äventyrliga hjärtan, författaren Edmond Laurents stora kärlek i Berättelsens ängel och den outplånliga kärleken mellan Arthur Raeder och Rakel i Heidenstams misstag.

Kärleken i sig är aldrig hotad även om de älskande ständigt åtskiljs av omgivningens påträngande realiteter. Inte ens döden förmår hejda den.

Här finns möjligen en desperat förhoppning, en förtvivlad önskan om en positiv och helande kraft större än det mörker som hotar vår kontinent och vår värld? Det är kanske inte så konstigt att min nästa roman ska bli en kärlekshistoria? I Europatrilogin beredde jag marken för vidare reflektioner och undersökningar av naturen, skönheten, konsten, det sublima och det andliga. Och framförallt: kärlekens väsen – om det finns något sådant.

Men det finns något ännu viktigare i definitionen av mig själv. Något som har med katalysatorn för hela Europatrilogin att göra: relationen mellan Madeleine Raeder och hennes farfar och den hemlighet han överlämnade. Det handlar om min egen farfar och de sommarveckor vi hade på tu man hand för så många år sedan. Minnena av de veckorna är så kristallklart tydliga, som om de har väntat på att jag ska bli klar med trilogin. Som om den verkliga hemligheten inte kunde avslöjas förrän nu.

Fast om det tänker jag berätta nästa gång. Eller så berättar jag om det på releasefesten den 24/1. Välkomna till Västmannagatan 79 i Stockholm mellan klockan 17 – 20. Böckerna beställer man nedan.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes