brexit-libera-circolazione-regno-unito-28-02-2017

Juldagen då Teresa May dog i Uppsala – vad man skriver om när man skriver om kärlek, del I

Blaise Pascal skrev: Ingen människa är så fattig att hon inte efterlämnar någonting.

Jag sliter med min fjärde roman – kärleksromanen om Adrian och Nathalie. Inte så mycket för att finna orden, men för att hitta tiden att skriva ner dem. De få minuter jag har till hands väller berättelsen över mig och innan jag har hunnit få ordning på allt som virvlar runt i huvudet ringer mobilen, plingar det till av mejl, eller inser jag att jag har glömt boka flygbiljetter och hotell, eller gjort min reseräkning och tidrapportering. För att inte tala om alla hushållsbestyr.

Kungsgärdets sjukhus i Uppsala, 2017. Idag är det en vårdcentral och rehabcenter.

Och mitt i allt detta dyker minnet av henne upp: Den gamla damen jag i ungdomen höll i handen när hon dog på Kungsgärdets sjukhus i Uppsala. Kanske beror det på att hon var så påfallande lik den brittiska premiärministern Teresa May, eller så beror det på att det minnet har något med det här att göra. Det här med att skriva om kärlek.

Låt oss för enkelhetens skull kalla henne Teresa. Jag var student och arbetade extra som sjukvårdsbiträde. En gång under senhösten jobbade jag natt och satt i uppehållsrummet på avdelningen, djupt försjunken i John Dos Passos Manhattan Transfer – den första kollageromanen, en litterär banbrytare och naturligtvis fullkomligt bortglömd i våra dagar. Ingen skulle störa mig på flera timmar.

John Dos Passos roman Manhattan Transfer kom ut 1925. Den kom att betraktas som en av mellankrigstidens viktigaste amerikanska verk och författaren var tillsammans med Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald epokens mest tongivande.

Då kom hon inrullande i rullstolen. Den där belevade och besvärliga damen som rökte som en borstbindare trots att hon led av cancer. Hon kunde inte sova, sa hon, och undrade om jag ville hålla henne sällskap i rökrummet. Det var inget jag var pigg på, men hennes uppfordrande blick lämnande inget utrymme för undanflykter. Så jag följde henne med boken i handen och slog mig ner på en stol mitt emot henne i det lilla rökrummet.

Hon frågade förstås om det jag läste och jag försökte efter bästa förmåga förklara det myller av berättelser om små vanliga människor som knöt samman det stressade, allienerade och urbana livet i tjugotalets New York.

Teresa nickade otåligt, sedan undrade hon om jag också skrev. Jag svarade ivrigt ja, men när hon frågade vad jag skrev blev jag ställd. På den tiden skrev jag på allt och ingenting i en och samma febriga, ungdomliga röra. Men det kunde jag inte säga, så jag hittade på, trevande och inspirerad av Dos Passos:

– Jag skriver också om de många små människorna, sa jag. Deras vardag och kärleksbekymmer. Det är en kollageroman om bygget av Globen (som var under uppförande vid den här tiden), men i min roman går det snett. Den handlar om alla människor runt omkring: byggjobbarna, politikerna, entreprenörerna och vanligt folk som bor i området. Hur alla påverkas av skrytbygget som blir till ett slags Babels torn. Det är de tusen rösternas ensamma berättelse.

– Det gillar jag, sa Teresa. Berätta mer. Och jag skulle förresten inte bli förvånad om det där skitbygget går åt helvete.

Hennes långa fingrar rörde sig mot den lilla väska hon hade i knät. Plockade i den med samma lätta, snabba rörelser som om hon spelade piano. Så dök ett cigarettetui upp, blänkte till i det dämpade ljuset och snart glödde det vita, rullade papperet. Allt i en perfekt inövad och koordinerad rörelse.

Jag kunde inte ta ögonen från henne. Hon rökte med samma grace och elegans som en skådespelerska i en engelsk kostymfilm. Fast hennes tärda anletsdrag, den gulgrå hyn, de vattniga, trötta ögonen bildade en kuslig kontrast. Det som höll på att döda henne utövade hon med en konstnärs hängivenhet.

Jag kunde inte ta ögonen från henne. Hon rökte med samma grace och elegans som en skådespelerska i en engelsk kostymfilm.

Den natten började vår gemensamma berättelse. De följande veckorna utvecklade jag mina historier om de små människorna och hon flikade in med episoder ur sitt liv. Det var inget lyckligt liv, men där fanns ett amoröst äventyr i Australien. I övrigt mest besvikelser och konflikter. Hemma försökte jag skriva ner allt, men det blev aldrig så bra som när vi satt i rökrummet och improviserade. Jag var för ivrig och snubblade på formuleringarna.

Julhelgen det året jobbade jag. Det var bra betalt och den ordinarie personalen behövde ledigt. Teresa blev hastigt sämre och under julafton höll hon sig på sitt rum. Jag gick in och pratade en kort stund, men hon var trött och lite avvisande.

Det finns juldagsmornar som verkligen glimmar. Snön faller lätt som dun, staket, vägskyltar pudras sockersött och stegen knastrar behagligt i krispig köld. En sådan juldagsmorgon var det när jag anlände till Kungsgärdet.

En äldre undersköterska kom emot mig.

– Teresa är döende, sa hon, men hon undrar om du kan sitta hos henne. Du behöver inte om du tycker det är obehagligt.

Jag satte mig på en stol invid sängen. Bakom mig fanns ett stort fönster och utanför singlande, långsamt snöfall mot en vit himmel. Hon förmådde inte säga någonting, men såg uppfordrande på mig och när hon rörde fingrarna ovanpå täcket förstod jag vad hon ville.

Med närmast skräckblandad förtjusning fattade jag hennes hand och höll den. Jag var en blivande författare och höll hennes döende hand och jag skulle hädanefter alltid veta hur man skrev om det: att hålla en döende i handen. Jag skämdes för att jag tänkte så, men jag var uppfylld av det. Teresa överlämnade något, något jag måste förvalta.

Gamla Kyrkogården i Uppsala en vacker vårdag 2017. Kungsgärdets sjukhus ligger alldeles intill

Jag vet inte exakt när hon dog, men handen kallnade och jag var ensam, kände att jag var ensam. Teresa hade lämnat rummet. Strax efter kom undersköterskan in och undrade om det var över. Jag nickade stelt.

På väg hem gick jag genom Gamla Kyrkogården: snödrivor mot ståndaktigt mörka stenar, fladdrande marshaller och lyktor, långa, blåaktiga skuggor mot det vita snötäcket. Jag ska skriva om det, tänkte jag. Alla livsberättelser som sover under marken. De små människorna. Liv flätade i liv. Kärlek och död.

Så småningom dunstade drömmen om romanen bort i realiteternas bländande solgass. Och ändå … Många år senare är det tillbaka. Ivern att skriva om de små människorna och deras kärleksbekymmer. Teresa är tillbaka.

Ingen människa är så fattig att hon inte efterlämnar någonting.

Och att få tillbaka minnet av henne efter så lång tid och vilja berätta om det tror jag är ett uttryck för den där universella, kärleksfulla kraften som emellanåt dallrar inom oss. En kärlek några av oss, måhända slentrianmässigt, väljer att kalla gudomlig.

Att skriva om kärlek är att skriva om det som efterlämnas.

Powered by WordPress. Designed by WooThemes