DSC_0009

En roman sprungen ur känslan av att vara försmådd – vad man skriver om när man skriver om kärlek, del II

Min nästa roman har – till skillnad från Europatrilogin – sin upprinnelse i en verklig händelse. En gång var jag förälskad i en kvinna som lämnade mig sårad och försmådd, men det återkommer jag till längre ner.

Den här romanen har jag ingen ambition att ge ut själv, utan när den är klar hoppas jag hitta en förläggare. Länge har jag funderat på hur jag gör den känd i förväg, så att jag slipper ägna ett år åt att jaga när den väl är färdig. Sånt är så frustrerande. När man är klar vill man ju börja på nästa projekt.

Då jag läste boken 10 tips för att leva på din kreativitet (köp boken på Adlibris, Bokus, CDON) kom jag på en möjlighet: För att hitta korrekturfel, upprepningar, brister i rytm och känsla brukar jag numer läsa in det jag har skrivit på datorn och lyssna på det. Varför inte ta de ljudfilerna och lägga ut dem istället?

Redan månader innan jag är klar kan jag på så sätt presentera vad jag håller på med och ge en framtida förläggare framförhållning att fundera kring publicering och marknadsföring.

En bieffekt är att jag dessutom får möjlighet att berätta om allt spännande kringarbete, all inspiration och alla böcker jag läst i ämnet kärlek som förberedelse. Det arbetet är minst lika viktigt som själva romanen. Åtminstone för mig.

Notera att ljudfilerna jag publicerar som avsnitt på bloggen – med början idag – representerar ett utkast av romanen. Det inlästa är visserligen redigerat för ändamålet, men innehållet i den slutgiltiga versionen kan komma att se annorlunda ut. När romanen är färdigskriven och jag hittat ett förlag kommer ljudfilerna även att tas bort.

Med det sagt återvänder vi till romanens – med titeln Tills vinden vaknar och skuggorna flyr – förhistoria:

Jag var alltså förälskad i en kvinna. Vårt umgänge gick från vänskap till mycket mer och allt kändes sådär pirrande behagligt. Vi träffades ofta och kom varandra allt närmare, såväl andligt som fysiskt. Jag var övertygad om att det skulle bli vi. Det liksom vibrerade av det i luften. Den där känslan när man inte behöver göra något mer, när man bara väntar in att kärleken ska fullbordas.

Fast så blev det inte. En dag ändrades det. Små tecken: en viss likgiltighet, hon kom sent till våra möten, blicken letade sig bort, avståndet hon höll när vi gick bredvid varandra ökade, hon glömde bort saker jag hade sagt.

Strax efter nyår det året fick jag en övertydlig bekräftelse på att hon vänt sig åt ett annat håll. Jag råkade få syn på dem tillsammans.

Jag blev förstås ledsen, men bestämde mig för att inte vara besvärlig. Kände ändå – när jag efter någon tid lyckats smälta det hela – att jag ville uttrycka de känslor jag hade hyst. Ville kunna stå för dem även om det var förgäves.

Så jag skrev till henne, lade ner mycket möda och all min litterära förmåga i texten. Förklarade mina känslor, beskrev alla hennes företräden och hur mycket hon hade betytt för mig, men var också tydlig med att jag förstod och respekterade hennes val. Jag ämnade gå vidare och inte ställa till några scener, men hoppades att vi kunde förbli vänner.

Jag fick en rad tillbaka. Inte ens ett hej. Det enda jag begrep av meddelandet var att hon inte hade läst vad jag skrivit. Bara rafsat ihop något i all hast för att bli av med ett problem.

Det är en sak att den man är kär i väljer en annan. En helt annan att efter flera år av närhet, förtrolighet och intimt umgänge plötsligt bli behandlad som en besvärlig kroggäst.

Självkänslan begärde timeout. Tilliten grävde ner sig i magen och krävde att få bygga upp ett missilförsvar. Kvar blev bara en elak jävel som flinade hånfullt åt mig i spegeln.

Och det helt i onödan. Allt som hade krävts var lite finkänslighet från hennes sida.

Då förstod jag vad det innebär att vara försmådd. Ett ord vars betydelse når så mycket djupare än att bli nobbad. Nakenheten och respektlösheten är närmast fullkomlig. Det finns något så tragikomiskt i det förlöjligande man utsätts för när man blir försmådd.

Någonstans där föddes idén till berättelsen om Adrian och Nathalie. En olycklig kärlekshistoria berättad ur den försmådde mannens perspektiv.

Ett försök att skapa konst av min hjärtesorg.

Men också ett sätt att uforska den djupare frågeställningen: Finns kärleken egentligen? Och vad är i så fall äkta kärlek?

Efterhand har handlingen utvecklats i en annorlunda riktning, men den grundläggande frågeställningen är kvar.

Den som intresserar sig för kärlek märker snart att han eller hon inte är ensam. Det har skrivits om kärlek så länge människan överhuvudtaget har kunnat skriva. Att få gräva i allt som tänkts och präntats ner i ämnet alltsedan Platons dagar har varit en stor upplevelse.

Och rakt och ärligt: Jag tror att det ger mer för oss som har gått på en del minor i vår längtan efter Den Andra än för de som träffat rätt från början. Eller betydligt värre, de som aldrig ens försökt på riktigt.

Framöver kommer jag att redovisa mina spaningar i ämnet. Stay tuned.

Så var det dags för första kapitlet i min roman. Mycket nöje!1

 

Fotnot:

1) I slutet av inläsningen har det smugit in ett fel. Jag säger licens, men lärare har förstås en legitimation, inte en lärarlicens

 

 

Powered by WordPress. Designed by WooThemes