De litterära valfrändskaperna

Tankarna på en naturens valfrändskap lanserades första gången av den svenske kemisten Torbern Olof Bergman i ett arbete med titeln De attractionibus electivis (1775) och berör en attraktion, eller frändskap, mellan olika ämnen som kan forma en samexistens med egenskaper, vilka skiljer sig från de tidigare egenskaper ämnena har.

J.W. von Goethe anammade dessa tankar om valfrändskap i sin roman med titeln Die Wahlvervandschaften (1809, i svensk översättning: Valfrändskap). Inspirationen kom troligen från den tyska översättningen av Bergman. Framförallt analysen av reaktionen mellan AB och CD som förenas till AD och CB, tycks direkt hämtade ur den svenske vetenskapsmannens arbete. Goethe omplanterade begreppet till de mänskliga känslornas jordmån, starkt laddat som erotisk och social metafor. Han menade att valfrändskap föreligger när två varelser söker sig till varandra, attraherar och bemäktigar sig varandra och sedan ur denna intima förening återuppstår i ombildad och oförutsedd form.

När jag inledde arbetet med den trilogi, där Berättelsens ängel utgör första delen, stod jag inför ett dilemma; å ena sidan ville jag skriva någonting spännande och underhållande, å andra sidan ville jag också skriva om några författarskap som berört mig, men som knappast kan anses spännande och underhållande. De tre författarna – Walter Benjamin, Verner von Heidenstam och Ernst Jünger – är relativt svårlästa och anses allmänt endast intressanta och tillgängliga för litteraturspecialister.

Ur grubblerierna kring detta dök tanken på valfrändskapen upp. Skulle det vara möjligt att i en och samma roman förena den lättviktiga thrillergenren med ett orienterande arbete kring dessa författarskap? Skulle det gå att få något så vitt skilt att attrahera och bemäktiga sig varandra och återuppstå i en oförtusedd form?

Michael Löwy har i sin Rédemption et Utopie (1988, i svensk översättning: Förlossning och utopi) sökt precisera begreppet valfrändskap som en sociologisk metod. Han talar om olika nivåer, där frändskapen eller korrespondensen utgör en nivå eller grad för att etablera den strukturella homologin. Begreppet korrespondens använder han ungefär som Swedenborg eller Baudelaire. Då jag dök på berättelsen om Walter Benjamins försvunna väska, insåg jag att jag funnit en möjlig korrespondens mellan thrillern och Walter Benjamins svårtolkade arbete. Liknande korrespondenser har jag sökt hitta för de efterföljande två delarna.

Har jag då lyckats att utifrån denna korrespondens hitta en inbördes dragningskraft? Har formerna förenats och viktigare, har en ny gestaltning uppstått ur fusionen? Svaret är självfallet läsarens och inte mitt, men ambitionen har jag sökt fullfölja, hur omöjlig den periodvis än känts.


Powered by WordPress. Designed by WooThemes